När jag var 13 år såg Siwert Zacharoff, grundare av BELE bordtennis, till att jag fick chansen att träna med A-truppen och tack vare bra sparring mot bl.a. Björn Stark, Kurre Larsson, Uno Hedin och Eva Strömvall kom också en del framgångar - som till exempel vinst mot JO Waldner på SM. Och jag rankades som 1:a i Stockholm i min åldersklass. Jag blev även uttagen till förbundets så kallade morgondagsläger där de bästa pojkarna drillades under tre heta sommarveckor i Landskrona under ledning av bla Sverre Andersson, Hasse Alser och Tomas Ek.
Men runt 1978 var jag en sk ”bra klass 1:a” på god väg mot elitklassen men jag insåg att drömmen om landslag och VM-guld aldrig skulle bli av. Då började jag plugga mer och träna mindre och jag drabbades av skador som avlöste varandra. ”Spiken i kistan” för min egna pingiskarriär blev en knäoperation i början av 80-talet. Något år senare väcktes intresset för att träna andra.
Jag gick steg 1-3 av förbundets tränarkurser och att kunna bidra till någon annans utveckling blev mitt nya stora intresse. Även det mentala och hur tankarna påverkar våra liv intresserade mig men det fanns bara ett fåtal böcker att köpa och möjligheter att plugga idrottspsykologi på högskola skulle dröja flera år till.
När BELE gick upp i elitserien (numera Pingisligan) säsongen 87/88 med mestadels egna spelare, bla Lasse Millbert och Jonas Lindqvist, ökade det allmäna intresset för pingis, både i klubben och i kommunen. Utöver mitt dagliga jobb som skadereglerare på försäkringsbolag, jobbade jag som ungdomstränare i BELE och representerade klubbens B- lag. I takt med att klubben värvade spelare ( Paul Haldan m.fl.) så ökade behovet av pengar. Jag och några till blev ansvariga för VIP försäljning av biljetter till hemmamatcherna. Ärligt talat gick det sådär och intresset för elitpingis i Jakobsberg var ganska svalt trots att sporthallen gästades av världsstjärnor som J-O Waldner, Mikael Appelgren, kineser och inte minst den sevärda Ulf ”Tickan” Carlsson.
Efter åren i högsta serien, som tyvärr slutade med ekonomisk kris, lämnade de ansvariga klubben. Men efter ytterligare något år hörde jag:
- Pappa jag vill börja gå på pingis!
Det var min äldsta dotter Erika som var nyfiken på det där som farsan höll på med. Sagt och gjort så sattes några lappar upp i skolorna runt om i Skälby (som snart skulle kallas ” lilla Kina” i lokalblaskan). Och intresset var enormt. Hela 39 st 6-7 åringar kom till Neptuniskolans lilla sporthall och lika många föräldrar. Med god hjälp av bl.a. Micke Kindefält klarade vi galant av anstormningen och ur den kullen finns bl.a. Sebbe Loso som än idag lirar på en mycket hög nivå och älskar sin pingis.
Jag blev ordförande för BELE och tog mig an utmaningen att sätta BELE på kartan igen och att sanera ekonomin. Vi hade få, om ens några, rankade spelare i Stockholm vid 96/97 och medlemsantalet hade sjunkit.
Jag och ett gäng andra (bl.a Harald Schaffhauser) satte upp tuffa mål som att inom fem år ska vi ha svenska mästare både på pojk och flicksidan och inom 7-10 år ska våra seniorlag bestå av mestadels egna spelare och representera klubben, om inte i högsta, så i näst högsta serien. Vi lyckades nästan med allt!
Martin Singh vann och Therese Karlsson kom tvåa på inofficiella SM för 11-12 åringar. Damerna (eller snarare flickorna med en snittålder på 13,9) med bl.a. Elin Jernbäcker och Sofia Egertz lirade elitserien. Och grabbarna kom upp till division 1.
Men framförallt hade vi och våra närmare 300 medlemmar väldigt skoj under resan. Föräldrar umgicks med varandra under sommarlägren i Laholm (tack Emanuel Christiansson för ett härligt samarbete med BTK Serve och Anders Johansson) och många fick vänner för livet.
Mitt intresse för att utveckla andra är större än på länge och denna säsong 20/21 blir min 48:e i BELE / Järfälla. Och målsättningen är att spela i div 2.
